som en regnbåge mellan hjärnan & hjärtat

Nej, det blir ingen bokrecension, utan en hyllning! Vilken bok! Ni måste läsa den. Som er enväldiga härskare befaller jag eder. Om ni bara ska läsa en bok i år, läs Under det rosa täcket av Nina Björk. JA. LITA PÅ MEJ.

Som dom flesta nog har förstått är det ju ingen roman, och jag vet att det kan göra att det känns lite kämpigt. "Bööh, en faktabok? Facklitteratur? Politik? Böööhö, varför ska jag läsa det, va?"

Men det är värt det. Lovar lovar lovar.

Den är från 1996 och jag skäms lite över att jag inte läst den förrän nu. Jag har vetat om dess existens i flera, flera år. Samtidigt är jag på ett sätt glad att jag inte läste den förrän nu, för trots det relativt enkla och inbjudande språket som är riktat till allmänheten så kräver den en del tankeverksamhet, om man verkligen verkligen vill förstå den och ta till sej allting. Och det var ganska skönt att trots allt läsa den som i ett sammanhang; med genuskursen i ryggen & så. Vi har inte haft den som kurslitteratur (tyvärr! tycker vi borde ha haft det, men det är väl för att den är för gammal nu, i guess) men den tar upp många ämnen som vi på ett eller annat sätt har berört. Enda skillnaden är att Under det rosa täcket tar upp dom på ett mycket bättre sätt! Mer lättförståeligt, intressantare och mer nyanserat.
Hon beskriver en feminism som får mej att vilja gå med i F! & engagera mej politiskt, läsa mer genusvetenskap, bli professor och förändra världen. Hon beskriver bit för bit hur listigt patriarkatet är uppbyggt och alla fällor som är gillrade som alla kvinnor faller i gång på gång för att det är i stort sett oundvikligt. Hon tar upp motståndares argument och krossar dom på ett mycket, mycket tillfredsställande sätt.
Och dessutom har kapitlena snygga namn som Välkommen till maskeraden!, Läppstiftet som blev en pistol och Varför gråter Simone de Beauvoir?

Läs den. Läs den. Läs den.

Åh, för att ni ääälskar det (jodå, mej lurar ni inte så lätt), och för att det är så evinnerligt skoj att göra modebloggarparodi: GÅRDAGENS OUTFIT!

Alright, här har vi: Sunkig kofta och ännu sunkigare (därmed inte sagt att jag inte älskar dom) reklamtisha från Hultsfred -96, fått båda av Sanna.
Levi's jeans som är kanske tretusen år gamla, vet inte vart jag fått dom ifrån, inte har jag köpt dom i alla fall.
Orange liten hårklämma, hittat på marken.
Mina kulturnördglasögon som i mitt fall endast används framför datorn och därmed borde omdöpas till datornördglasögon, från Smarteyes för längesen.

Och det här, kära vänner, var en av mina bättre hemtentaskrivande-outfits. Jojo. Ni anar inte.
Tanken var egentligen att jag skulle ta en outfit-bild på min feststass också där sunket byttes ut mot grace och energidrycken från Lidl mot ett fräscht vitt vin från Systemets nyhetshylla (så sjukt vuxet!) (en dusch, lite snyggare kläder, hårfönande, saltvattensprayande & vaxande & hårsprayande, och en hel del smink senare) men det blev aldrig av. Och jag tror inte att ni sörjer det. Ni gillar mitt sunkiga jag mycket bättre, visst? Eftersom ni är så icke-utseendefixerade och goda människor? Ja. Klart ni är!

Hemtentan går sådär. Ganska bra. Ska snart iväg på bio (AVATAR HERE I COME) & sen får det bli ett sista hemtenteryck inatt. Lyssnar på Belle & Sebastian och Björk och känner mej ömsom frustrerad, ömsom förnöjd.

Festen igår var finfin, men jag blev lite för full tror jag bestämt. Jag fattar inte när det är nog. Jag fattar inte att en flaska vin och en redbull-vodka-grogg är mer än nog. Så idag har jag en ihärdig huvudvärk & har släpat omkring i en bakisdimma hela dagen. Jag får väl skylla mej själv.

Åh, känner mej lite stressad innan Indien. Vill hinna läsa ut Under det rosa täcket. Och umgås med människor. Och se Upp till kamp. Hur ska det gå, hur ska det gå? Det återstår att se. Håll tummarna.

puss.

Har precis läst ut Martin Svenssons bok. Den va helt ok. Lättsmält & trevlig. Lite väl självömkande kanske.

Och nu läser jag Under det rosa täcket av Nina Björk. Hujedamej, så bra. Är så sjukt imponerad över hur man kan vara så jävla smart. I sin kritik mot särartsfeministerna, eller livmoderfeministerna som hon kallar dom, skriver hon bland annat så här smart, på sidan 79, om den "Objektiva Vetenskapen" (som ju är bevis på Naturen & därmed alla livmoderfeministers lilla gullegris):

"Runt det förra sekelskiftet skulle hjärnornas olika utseende, form och vikt istället förklara kvinnors mindre intelligens. Ivriga vetenskapsmän mätte, vägde och jämförde. För att hitta den avgörande skillnaden fick jakten förflyttas lite hit och dit. Först trodde tidens vetenskapsmän att det var hjärnans absoluta storlek som var avgörande för intelligensen, med då elefanter och valar i så fall skulle vara mer intelligenta än människor fick den teorin överges. Då ersatte man den absoluta hjärnans vikt med hjärnans vikt i förhållande till kroppens vikt, men då kvinnor i så fall skulle vara mer intelligenta än män övergavs även denna teori. Intresset fokuserades då kring hur olika delar av hjärnan såg ut: först var det den främre delen av hjärnan som kunde förklara intelligens, och denna antogs då vara mindre hos kvinnor. När det senare visade sig att det främre hjärnpartiet faktiskt inte var mindre hos kvinnor, flyttades intresset snabbt bakåt. Det blev nu istället i den bakre delen som hemligheten låg: denna bakre del sades då vara mindre hos kvinnor - och samtidigt med denna upptäckt förflyttades av en ren slump graden av intelligens dit."

Stackars små vetenskapsmän! Dom kämpar och kämpar, men misslyckas gång på gång. Vetenskapsfail! Buhu. Kan se det framför mej:

"Jamen, jag vet! Det är ju självklart. Ju större hjärna, desto smartare är man. Män har större hjärna än kvinnor! Woho!"
Alla jublar och skålar i champagne, eller vad vetenskapsmän nu kan tänkas dricka. Sen kommer en av dom på att:
"Eh... alltså. Jag vill ju inte förstöra nu & så, men... Har ni tänkt på att både elefanter och valar har större hjärna än människor? Även män? Hur ska vi förklara det här..?"
Alla i kör:
"Faaan!"
En stund senare:
"Jamen hallå, kom igen! Hjärnans vikt i förhållande till kroppsvikt! Bingo!"
"Men... Väger inte män generellt sett mer än kvinnor? Skulle det inte bli så att kvinnorna i så fall skulle framstå som mer intelligenta än oss?"
"Eh. Jo. Fan!"
"Men killar! Hörni. Nu tar vi och kollar på olika delar här nu, då. Olika delar av hjärnan. Kom så tar vi oss en titt."
Alla samlas kring en kvinnlig och en manlig hjärna, en av dom börjar peta lite här & var, skära lite med en skalpell.
"Här framme! Längst fram. Det här partiet. Här sitter intelligensen tror jag."
En respektfull tystnad fyller rummet och alla nickar instämmande.
"Men åååh. Fan. Kolla. Lika stora. Dom ser typ exakt likadana ut på både manshjärnan och kvinnohjärnan."
Alla börjar sucka och stöna, någon ropar förargat lite fula ord.
"Vi kollar här bak då. Längst bak. Japp. Där borde ju intelligensen sitta, right?"
Dom konstaterar att det bakre hjärnpartiet är större på den manliga hjärnan än på den kvinnliga.
"YEEEEEEEEEEES! Vad va det jag sa? Va? HAHAHA, jag visste det! Dom är inte lika smarta som vi, fruntimren! Bra jobbat, grabbar."

Roligt. Hehe.

puss.

är sådär lagom full & vill inte sova & lyssnar på marie fredriksson av någon anledning och liksom ja. älskar allt.
i love u. puss.

PS. ALLTSÅ. ÄNNU DOFTAR KÄRLEK. ÄR INTE DET VÄRLDENS BÄSTA LÅT? SERIÖST? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. DS.

När hela världen står utanför - Jumper


Jag är vuxen & duktig som; lämnar tillbaka böcker på biblioteket i tid, fixar en reseförsäkring & äter matlådemat fastän det är så fasligt tråkigt. Ja. Så duktig är jag.

Men så är jag även dekadent & dansar till Dirty Dancing-soundtracket i Malins kök, till house på Inkonst och till 90-talspop på mitt rum. Och kommer på tusen andra saker som är viktigare än att förbereda mej inför redovisningen vi ska ha av vårt grupparbete imorgon. Kolla Facebook tre gånger i timmen, göra fåniga miner framför spegeln, läsa en menlös bok, titta på youtube-klipp, titta på Six Feet Under, bädda rent, vattna min ynkliga lilla krukväxt alldeles för ofta. Men vänta bara, det kommer. Inatt, med paniken som närmsta granne. Jodå, jag jobbar bäst under press.

Jag tänker på fina saker som folk sagt till mej på sistone. Massa olika människor som strör komplimanger kring sej som ett väldigt dyrbart & viktigt glitter att fånga upp & suga i sej. Har fått höra att jag:

- har fina paljettbyxor, fin kjol, fin rosettbrosch, fina tumvantar och fina strumpbyxor
- är fin i håret
- är vacker
- är äventyrlig och modig
- är konstig, på ett bra sätt
- är spännande för att jag är komplex och oförutsägbar, med exemplet att jag läser genusvetenskap och testar striptease-aerobic
- är öppen, ärlig och oförställd
- är som ett barn, på ett fint sätt
- och en indirekt komplimang (jag kan inte tolka det på nåt annat vis): att någon minns min lukt / doft efter tre år. Efter tre år!

Det är inte så illa, det. Jag älskar det. Det är så viktigt och jag hoppas att jag är lika bra själv på att ge komplimanger. Kanske att jag lite glömmer bort det. Ska försöka bli duktig / duktigare på det.

Jag blir så nyfiken på er, kära läsare. Kollar min statistikkurva och ser att ni är minst elva som läser varje dag. Och häromdan va ni 28 stycken! Tokigt. Kan räkna till ungefär femton stycken som jag tror mej veta läser. Men ni andra vill inte avslöja vilka ni är, ni. Nänä. Mystiskt ska det va. Fastän jag ogillar det.

Här är nyårslistan vi gjorde på Spotify, jag, Malin & Daniel. Den är superlång och aningen utflippad, men jag gillar den. Den är helt gränslös på nåt sätt. Som en galen kavalkad utan minsta känsla för vad som är fint respektive fult. Vissa låtar står jag inte ut med, dom är det i regel Daniel som har valt. Men där finns mycket fint. Varsågoda: NYÅR.
Finns vissa finfina höjdpunkter, som koola hiphopdansen till Skeelo och Outkast, diskussioner kring vilken Prince-låt Malin var rädd (!) för när hon var liten (det va Diamonds and Pearls, ganska oförståeligt om ni frågar mej), diskussioner & lyckorop kring anklåten (Saturday Night), pedagogisk dans till Lemon Tree, att göra The Dude till åtlöje, Malins hånande av min förkärlek till pojkar med fånigt uttal / liknande sångröst som tex Jumper-sångaren och Du är så yeah yeah wow wow-Martin, Malins dramatiska gester till Delilah med Tom Jones, duettsång + dans till Greaselåtarna och vacker sång till Morning Has Broken. Åh. Fina nyårsafton.

puss.

För ett tag sen drog jag sönder handtaget på vår tvättmaskin. Paniken var ett faktum och jag klickade snabbt som attan hem ett litet reservdelskit från nätet. Idag kom det på posten & det var dags för Projekt Laga Tvättmaskinen. Eftersom Jenny är mannen i vårt förhållande var det hon som skötte grovgörat, och jag satt bredvid och assisterade så gott jag kunde & pep när farliga situationer uppstod. Det fanns ingen bruksanvisning överhuvudtaget så vi fick fundera ut allt själva. Det va väldigt, väldigt knepigt. Vi försökte såga upp skiten med Jennys dremmel, det gick inte så bra. Det var värsta svetsarjobbet, det for gnistor hejvilt och jag var tvungen att hämta mina solglasögon för att skona Jennys ögon. Sen upptäckte vi. Att det fanns. Badabampampam... Skruvar! Så vi skruvade loss och öppnade upp hela jävla tvättmaskinsdörren och sen återstod en superknepig ditsättning av alla jävla små pryttlar. Efter lite olika försöksmetoder, tex Våld, Uppgivenhet och Lätt Hysteri lyckades vi. Sen skruvade vi ihop hela skiten igen, och nu har vi en fungerande tvättmaskin igen!
Vi klarade det! Helt själva! Utan någons hjälp, utan instruktioner! Vi använde våra små hjärnor & vår slutledningsförmåga & det lilla logiska tänkandet som vi har (Jennys är förstås mer utvecklat eftersom hon är Mannen) och vi LYCKADES! Så jävla bra. Så jävla vuxet att laga tvättmaskinen helt själv.

Och jag är fortfarande glad! Det var så himla fint att träffa Josef igår. Mycket trevligare än vad jag hade förväntat mej, ska erkännas.
Men mina alkoholvanor alltså... Idag blir fjärde dagen den här veckan som jag dricker vin. Och det är bara fredag! Och ja, det lär bli alkohol imorgon också. Hujedamej. Sen får det väl bli lite detox så att jag inte ramlar ner i helvetesgapet / alkoholismen. Jag fikar aldrig & dricker te när jag träffar folk längre, bara dricker vin & cider & drinkar. Dekadensen! Men ja, när man är vuxen får man faktiskt va ungefär hur dekadent man vill. Woho!

Men mitt i allt måste man ju äta lite också. Ja. Mat!
adjö & puss!

Hej, sa pappan. Jag är arg!


Pappan lade sig i ljungen och pressade örat mot jorden. Då hörde han öns hjärta slå. Långt inom bränningarna, djupt inne i jorden dunkade ett hjärta, dovt och mjukt och regelbundet.


Jag har ganska nyligen läst ut Pappan och havet av Tove Jansson och den var så fin. Fin att fly till när man är förkyld och ledsen och frusen och inte vill gå ut.
Jag är numera allt ovanstående. Vaknade imorse och var rejält förkyld. Det håller i sej. Det känns som att jag befinner mej så långt ifrån alla människorna, långt ifrån hela världen. Är inuti min egna lilla bubbla. Det är ganska trivsamt, på ett sätt. Samtidigt jobbigt för att jag känner mej så himla utmattad.
Jag vill berätta för er om alla böcker! Jag drömmer om enorma mängder böcker för tillfället. Vill läsa, läsa, läsa tills jag somnar i en liten sönderläst hög på golvet, men gör det inte så mycket. Håller på att läsa en novellsamling av Naja Marie Aidt som heter Babian. Novellerna skiljer sej mycket ifrån varandra, vissa är sådär, vissa är riktigt fina. Vill citera lite ur en som heter Stjärnhimmel:

"Det ruinerade dem. Det struntade de i. De köpte ett hus. Sedan ville de till Spanien. Sedan till New York. De for genom Polen på motorcykel. De gifte sig i Las Vegas. Så fick de ett barn. Och redan två veckor efter nedkomsten var de igång igen: De helt enkelt knullade i pauserna mellan barnets måltider, det fanns ingen trötthet eller sur bröstmjölk, det var de, vilda och galna, nu också en djup, svindlande kärlek, det som inte de två försmådde tillsammans existerade bara inte, världen hade blivit en plats som de med lätthet kunde inta, helt och hållet, inget knussel, ingen som helst fruktan för att komma tillkorta. De kände sig förvandlade, och det försäkrade de varandra om oupphörligen: Vi har förvandlat varandra, mirakulöst, det fanns ingen ände på väsignelsen."

Och jag har köpt ett helt gäng böcker! På en superbra loppis utanför Höör;

- Egalias döttrar av Gerd Brantenberg (efter tips från Amanda. Den handlar om ett matriarkat där männen är förtryckta och försöker göra uppror.)

- Fever Pitch av Nick Hornby (åh, Hornby, min lilla favorit! Enda boken jag inte läst av honom. Har undvikt den eftersom den handlar om fotboll... nåja. Vi får väl se.)

- Ja av Suzanne Brøgger (för att jag är väldigt nyfiken på henne!)

- Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson (ja! Det ÄR Du är så yeah yeah wow wow-Martin! Hans debutroman, och hans enda, tror jag. Mest för skojs skull (som om inte allt var för skojs skull?))


Och inte nog med det. Jag har beställt böcker från Bokus också! Det finns ingen ände på't;

- Våtmarker av Charlotte Roche (den ska vara kroppslig & äcklig. Tror att den kommer bli en riktig guldklimp i min bokhylla.)

- På väg (On the road) av Jack Keroac (det var väl dags, kände jag. Ska bli väldigt spännande.)

- Beat! : poesi och prosa från beatgenerationen (antologi med bl.a. Jack Keroac och Patti Smith.)

- Bitterfittan av Maria Sveland (det var väl också dags. 2007-års snackis som jag har velat läsa hela tiden, men det har aldrig riktigt blivit av.)

- Kärlekens Historia av Nicole Krauss (för att det är Niotillfems favoritbok och jag är en liten sucker. Nejmen. Den verkar ju himla fin faktiskt.)


Tro inte att mitt kulturbehov slutar där! Jag ser ju på film jämtjämt nuförtiden och jag vill se så himla mycket. Fight Club var skitbra! Alltså. Skiiitbra! Se den!
Och jag har lånat Upp till kamp av Sigrid & Micke, den där teveserien som gick för ett tag sen och ska va så fabulöst bra. Och jag vill se Riget och Spung (även dom teveserier) som Jenny har fått i julklapp. Och jag vill se klart världens bästa teveserie aka Six Feet Under, samtidigt som jag inte alls vill det, för sen är den ju borta och jag vill att den aldrigaldrig ska ta slut. Vilket dilemma.
Och jag lyssnar på massamassa musik. Som alltid. Vill tipsa om Little Triggers med Elvis Costello. Den är fin.

När jag loggar in på Facebook börjar folk chatta med mej och alla vill ligga med mej. Ställer mej väldigt kluven till detta faktum. Jag vet inte, jag vill inte riktigt ligga med nån. Men samtidigt så... ja. Det är ju trevligt. Jag känner mej uppskattad. Men så undrar jag: Varför vill alla bara ligga med mej? Va va va? Är det det enda jag duger till va? Varför vill ingen typ... spela Yatzy med mej? Dansa till Cotton Eye Joe med mej? Göra pärlplattor med mej? Dricka te och diskutera existensiella frågor med mej? Gå långa promenader med mej? Va va va?
Och så drömmer jag om Erik & hans flickvän om nätterna. + hästar som måste fångas & tämjas & tas in i stall. Och imorgon ska jag träffa mitt ex. Inte Erik. Nej. Josef. Vi har inte träffats på tre år. Ska bli spännande.

Och så är jag ju jättedum mot mej själv så fort jag hamnar i en relation med någon som jag är intresserad / attraherad av / förälskad i. Reflekterade över detta en sömnlös natt för ett tag sen;

"[..] Han är ju så fin, trevlig, bra, rolig, intressant och läskigt attraktiv. Jag vill sitta & bara lyssna på allt han har att säga, försvinna in i en vindimma & bara lyssna, förundras, fascineras, låta mej förföras. Men det är ju sannerligen inget jämlikt samtal. Frågan är om vi kan ha sådana? [...] Jag känner mej inte ens i närheten lika intressant & spännande som honom. Han vet så mycket om så intressanta saker & han är vuxen & viktig & mogen & har högtflygande drömmar & idéer som han ser till att göra verklighet av. Planer för hur man bör rädda världen. Det har knappast jag. Jag har inga planer alls, har knappt hunnit landa i mej själv; är fortfarande så tonårigt självupptagen att inget annat hinns med eller ges utrymme till.
Och så blir jag sådär stum. Och det i sin tur gör att jag känner mej dum. Jag blir stum för att det känns som det klokaste; jag känner ändå att jag inte har något lika intressant att säga, inget som kan mäta sej med honom.
Det är en fruktansvärt (själv)destruktiv sits jag (nästan) alltid hamnar i när jag umgås med folk jag är attraherad / intresserad av. Jag jämför mej själv med dom & kommer fram till att jag inte är alls lika intressant som dom och sätter därmed igång det ihärdiga arbetet med att eliminera mej själv. Jag kan helt enkelt inte se mej själv som deras jämlike och tycker till slut inte att jag har något intressant att säga eller tillföra vår relation överhuvudtaget och börjar därmed må väldigt dåligt och få jättedåligt självförtroende, känna mej oändligt otillräcklig och värdelös.
Inte bra alls, och jag vet inte varför det blir såhär. Känns som att jag hamnar i den här positionen så snabbt & nästan automatiskt och vet inte hur jag ska göra för att inte hamna där.
[...] Men jag måste lära mej att handskas med det här på nåt sätt, annars kommer jag ju aldrig kunna ha en fungerande (kärleks-)relation med någon.
Det är som att jag går in i en relation och är mej själv; är stark & självständig, är väl medveten om mitt eget värde och att jag är en intressant, kool och rolig människa att umgås med. Sen i takt med att relationen fortskrider lyckas jag glömma bort allt det här; jag låter den andra personen ta över totalt medan jag själv bara krymper & krymper tills jag knappt finns längre. Till slut är min självkänsla så obefintlig att jag är övertygad om att jag inte kan klara mej utan den andra personen, för mitt Själv har blivit i stort sett utraderat.
Är det inte sjukt? Varför gör jag såhär? Är det jag som gör det? Varför blir det såhär? Jag kan ju se att det är ett destruktivt mönster, då borde jag ju rimligen kunna bryta det, eller hur?"

Eller hur?

Tack Death Cab för ovanstående ord + massa andra som bara spär på den stora ledsamheten som bor i min kropp. Precis vad jag behöver. Ja. Tack som fan.
Igår klippte jag & Axel av Jennys dreads. Det var festligt, ska ni veta. Ungefär såhär festligt:

















Och så drack vi vin & tequila och jag blev alldeles för full och fruktansvärt fyllesentimental. Sanningen att säga har jag nog aldrig förut varit så fyllesentimental. Jag grät enorma mängder, av ingen särskild anledning. Först var det typ att vi pratade om att Jenny ska flytta till Göteborg (någon gång i en ganska obestämd framtid) och lämna oss. Och då blev jag hysteriskt ledsen och började lipa. Sen bara fortsatte jag, hur länge som helst. Plötsligt var allt, ALLT!, sorgligt och det kändes som att jag aldrig skulle kunna sluta gråta. Tokigt.
Det är därför det inte finns några bilder på mej. Jag var inte så vacker. Jenny tog några bilder, varför vet jag inte riktigt, kanske för att muntra upp mej på nåt märkligt litet vis. Men dom blev fula. Jättefula. Jag vet inte, ibland tänker jag att det är vackert med sorg & ledsamhet & tårar & melankoli & sånt, lite fjortonårsemo sådär. Och vissa är så vackra när dom är ledsna. När dom gråter, när hela deras inre rasar samman. Ofta är det folk som är med i filmer. Det kanske spelar in litegrann. Men i alla fall. Ibland är dom sorgliga scenerna så fina mycket pga att personen / personerna är så rysligt fina i allt eländet. Så är det inte för mej. Jag är alltid skitful när jag är ledsen. Lite tråkigt, för annars hade man ju kunnat glädja sej lite åt det i alla fall. Typ "ok, allt är fruktansvärt & hela min värld har trashats sönder, men jag är i alla fall snygg som fan". Men nejdå. Tvärtom. "Allt är fruktansvärt & hela min värld har trashats sönder OCH jag ser ut som en rödgråten rosa gris med epileptiska anfall". Inte alls kul.

Anyway. Titta på henne! Visst blev hon fiiin! Jag tycker hon passar superbra i kort hår. Så himla tjusigt. Dreadsen ville hon inte spara på, så jag samlade ihop dom och la dom i en plastpåse. Vad jag ska göra med dom är något oklart, men slänga dom kan man ju inte göra.
Jag tycker att ni ska läsa Jennys senaste blogginlägg. Det är spexigt & fyndigt & underbart. Jag älskar henne! Kom på (ännu) en anledning till att jag älskar henne idag: Att det alltid känns meningsfullt att prata med henne.

Vi såg även en film igår. Closer. Så himla bra! Den tycker jag att ni ska se. Fint relationsdrama med snyggingar som Jude Law, Natalie Portman och Julia Roberts. Väldigt intressant dialog också, och ganska originell för att vara en Hollywoodfilm.

Jag har varit och hälsat på Mysiga Familjen i Höör! Mysigt, som alltid. Vi åkte skridskor på en frusen sjö, åt lussekatts-fattiga riddare, drack massa te, såg Trollflöjten (opera! fast på film. men ändock! mitt livs första opera, tror jag. är inte så imponerad), spelade M.I.G, läste sagor, pratade om litteratur, klädde på Barbiedockor & lekte i snön. Jag älskar dom.

Vill tipsa om en annan grej! Vad är grejen? Jättekul sida! Dålig uppdatering på sistone verkar det som, men där är massa roliga grejor ändå. Japp. Kolla in! 

Nu ska jag & Jenny se på film. Igen. Nu blir det Fight Club och Portrait of Jennie.
puss.